Hem Om Cecilie Kontakta mig Videoblogg Inre Visdom
bg
CECILIE NERGAARD
Foto och blogg


Akriv

skog

Hej!

Jag heter Cecilie Nergaard och bor sen 2016 på en gård på den magiska ön Gotland, i Ganthem närmare bestämt. 

Jag har ett brinnande intresse och en stor längtan efter att på olika sätt skapa kreativt och detta blir viktigare och viktigare för mig. Att få dela upplevelser och känslor ger mig en mening. Jag fotograferar, målar och skriver för att utrycka mig och konversera med mig själv. Nästan hela livet har inneburit djur vid min sida och här på gården finns också hästar, katter, hund, höns, kaniner, får och kor.

Här vill jag skapa en blogg och på så vis berätta min egen historia utan förbehåll. Här i bloggen önskar jag dela med mig av tankar och känslor, foton och vardagliga händelser. 
Varmt Välkommen till mig!

Värderingar

Publicerat den 25/04/2019 av Cecilie

Jag har ett gammalt mönster av att värdera allt jag ser inklusive mig själv och andra människor. När det här gamla mönstret dyker upp och tar plats går jag in i att känna mig sämre - eller ibland bättre - än andra människor. 

Jag tänker med mitt intellekt att det är helt befängt och att det egentligen inte finns något sånt som bättre eller sämre.

Jag tror på att allt samexisterar och behövs. Ändå kommer stunder när det gamla mönstret inom mig tar över och blir starkare än min övertygelse. 

När jag värderar mig själv som sämre än någon annan på ett område känner jag mig ovärdig att vistas på det området.

Som exempel kan det vara känslan av att en annan massör/behandlare skulle göra det bättre - och jag ifrågasätter då varför människor ska komma till mig om någon annan är ”bättre”. 

Samtidigt händer det också att jag värderar mig själv som bättre. Plötsligt är det jag själv som höjs till skyarna av mitt ego. 

Med mitt intellekt tänker jag att vi alla behövs och även att just det mötet mellan två (eller fler) människor är vad som behövs, då spelar det ingen roll att en har större erfarenhet eller utbildning eller vad det nu är jag för tillfället värderar. 

Det finns inget bättre eller sämre utan det är egot eller mitt världsliga jag som spelar mig ett spratt här. 

Ett annat exempel kan gälla det kreativa, som konst, foto eller sång.

Det finns så många som fotar och målar så fantastiskt bra, och sjunger så vackert.

Det måste enligt mitt gamla mönster betyda att det inte är någon idé för mig att ens utrycka mig, om jag är sämre.

Fastän jag med intellektet vet att kreativiteten inte kan mätas eller värderas som bättre eller sämre.

Så länge jag har roligt och skapar glädje inom mig så är min talang tillräcklig. Jag vet ju det, egentligen.

Jag undrar ibland var det här mönstret kommit ifrån. Kan det vara något jag lärt in under barndomen. Har vi i vår familj gjort det här - värderat allt vi ser?

Det kan vara så.

Men något djupare ligger förmodligen bakom i vilket fall. En rädsla för att misslyckas. En rädsla för att inte vara tillräcklig.

Där prestation och erkännande av andra människor är viktigare än den inre känslan av lycka och kärlek.

Även dom stunder jag känner mig ”bättre” än omvärlden så är det bara en illusion och inte verklig lycka. 

 

Det verkliga lyckan upplever jag när känslan av att vi alla är samma, med lika värde, på djupet landar i mitt hjärta. I Dom stunderna lever jag livet fullt ut.

Så länge värderandet pågår är det rädsla som styr. 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Kraften i att skapa kreativt och leva i tillit

Publicerat den 21/04/2019 av Cecilie

Idag har jag varit på en konstutställning där över 100 olika utställare deltog. 

Akvarell/oljemålningar, fototryck, foton på canvas, tovad ull etc. 

Det är en av dom saker jag älskar allra mest med Gotland - all kreativitet, konst och flödet. Jag blir så inspirerad! 

Så ofta jag orkar och inspiration infinner sig utrycker jag mig kreativt genom målning, foto och text. 

Målandet och skapandet har funnits med sen barndomen. Bland mina bästa minnen finns dom där jag tillsammans med min mamma målar och skapar. Ibland målade vi tavlor och ibland gipsfigurer, ibland skapade vi skapade garnbollar, virkade små korgar (som min hund en gång åt upp till min stora sorg) eller annat. 

Min farmor målade också fantastiska tavlor, så man kan säga att jag ärvt min skaparglädje från flera håll.

Någon gång på vägen tappade jag bort glädjen i skapandet. Jag fastnade i prestationshysterin där det som är ”användbart” och praktiskt blev viktigast. Att måla en tavla som inte kunde användas till mer än skådebröd prioriterades bort och att städa, bygga eller tjäna pengar blev betydligt viktigare. 

Men så gick jag in i väggen också.

För att jag prioriterade bort utrymmet för mina egna livsprocesser. Stängde ner. Jag gav mig själv och mina behov inget utrymme på ett bra sätt. 

Jag puschade mig själv till bristningsgränsen hela tiden.

Därför är jag så fantastiskt glad att jag tillslut gick in i väggen och insåg vikten i att tänka om och Att börja utrycka mina känslor istället för att stänga av eller stänga in. 

Jag är också så fantastiskt glad att jag samtidigt förstod att det finns andra sätt att umgås med människor och djur på. Även om rädslor och vanor så många gånger tar över och drar mig tillbaka i gamla mönster, så är medvetenheten här för att fortsätta utvecklas. 

På SVT finns en serie som heter Flocken, en serie om olika sätt att umgås med hästar. Det sista avsnittet som handlar om en av mina förebilder, Emelie Cajsdotter, är verkligen så fantastiskt fint. Hon förklarar på ett så fint sätt om hästarna som inte alls delar in sig i hierarkier på ett toppstyrt sätt så som jag, och säkert många andra, en gång haft en föreställning om. Hur vi istället kan samarbeta och enas i tillit. 

Men det är inte alltid helt lätt, det ska gudarna veta... 

Avsnittet på SVT: https://www.svtplay.se/video/21886742/flocken/flocken-sasong-1-emelie-cajsdotter?cmpid=del:an:04-21-2019:flocken:pla:lp-app

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Allting handlar om mig

Publicerat den 20/04/2019 av Cecilie

Det kanske låter egocentriskt att skriva att allt handlar om mig. Men för mig kretsar faktiskt allting på något sätt kring mig.

När jag ser en annan människa, och tänker något om hen, då handlar det egentligen om mig. Om jag dömer en annan människa så är det för att jag relaterar till en sida som finns i mig, som jag inte tycker om. 

Om den här sidan inte fanns i mig, så skulle jag förmodligen inte lägga märke till den hos min medmänniska. 

Om jag ser godhet och kärlek hos någon, så är det också för att det finns inom mig. 

Jag säger inte att det här behöver vara sant för någon annan. Kanske känns det väldigt långt ifrån hur du som läser detta ser på världen, och det är verkligen helt rimligt att se världen på olika sätt beroende på vilka erfarenheter vi har av livet . 

Men det betyder inte att det blir mindre sant för mig. 

Det kan verkligen vara galet frustrerande att gång på gång bli påmind om det självförakt som bor nånstans djupt i mig, som jag stundvis släpper helt men som plötsligt är där igen. 

Det fanns en tid när jag verkligen projicerade mina känslor helt på andra. Då jag på alvar trodde att det var andra människor som betedde sig störande eller dåligt. Emellanåt faller jag in i det här och känslan som blixtrar genom min kropp är att det som känns tungt eller irriterande är nån annans fel. Det är någon annan som beter sig dåligt.

Men nånstans där inne vet jag ändå att för mig så handlar allting om mig...

Om jag pekar på dig, så pekar jag egentligen på mig själv. På en sida i mig som jag ännu inte har accepterat. 

För vi är alla samma. Vi hör ihop. Jag kan inte separera dig från mig.

Ibland är det rent av så jag mår fysiskt illa när jag hamnar i gamla mönster av självförakt, fastän allt jag vill är att kunna ta hand om mina obearbetade känslor och älska mig själv för den jag är. 

Så stark är denna process i mig, att när dessa ord väl hade formulerats i mina anteckningar på mobilen så kräktes jag.

Kräktes upp självföraktet i form av påskgodis och mat som jag proppat i mig för att slippa känna. Slippa se. Slippa processa de gamla mönstren som finns där inne djupt rotade i min kropp. 

Denna eviga spiral som ger känslan av att vara tillbaka på ruta ett, fastän jag vet att det inte är sant. Att släppa allt på en gång skulle vara alldeles för tungt och svårt, så spiralformade processer underlättar resan genom livet.

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Stress och Flykt

Publicerat den 18/04/2019 av Cecilie

Det finns vissa känslor och tillstånd som är så svåra för mig att möta, min enda önskan blir då att vilja fly.

Höga ljud och framförallt många ljud på en gång kan vara en sån sak. Det blir liksom för mycket intryck. 

Flera som pratar samtidigt är jätte svårt för mig. 

Det här är antagligen delvis en följd efter min utmattning, eller åtminstone blev det svårare efter den. Att dessutom vara högkänslig spetsar känsligheten för ljud ytterligare. 

Känslan av stress - en känsla jag själv skapar utifrån rädslan att inte vara tillräcklig. Rädslan för att inte klara och inte orka. Eftersom det hände i samband med utmattningen för 4 år sen - jag tog på mig för mycket och orken ”tog slut”. Jag gav mig inte tid för återhämtning.

En rädsla för att jag ska köra över mig mig själv och sluta lyssna inåt.

Men också en rädsla för att tiden inte ska vara tillräcklig. Den linjära tiden med dygn på 24 timmar som vi människor skapat utifrån solens förhållande till jorden. En rädsla för brist.

 

Att ha de här känslorna av stress och flykt inom mig och samtidigt försöka hantera vardagen och livet, barnen och människor runt om, kan verkligen vara en prövning. Ibland som en smal balansgång mellan mina behov och barnens. Så lätt att gå in i att skapa separation här för att bara fly in i mig själv och undvika. Försöka ignorera det yttre men inombords förtvivlat kriga och längta efter friden och lugnet. 

Det är också en form av separation som ligger i dessa känslor. En tanke om att jag ensam måste klara något, klara livet. Att det hänger på mig.

Jag glömmer att det finns fler människor här på jorden. Vi skulle kunna be varandra om hjälp och stöd för att lätta på trycket.

Inte som i att kräva att nån annan bär mina bördor, men som i att våga vara sårbar nog för att erkänna mina rädslor och fråga om vi kan hjälpas åt en stund. 

Kanske hitta vägar igenom?

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Tiden

Publicerat den 14/04/2019 av Cecilie

En god vän skrev ett facebookinlägg om det här med tiden. Hur den hade upplevts på ett helt annat sätt i en annan del av världen, människorna där ansåg sig ha gott om tid och det som hanns med under en förmiddag skulle ha tagit en hel dag här i Sverige.

”Funderar över tiden. Hur olika vi upplever den.... 

När jag var i Peru, Chavil, var tiden såååå lång. Vi gjorde massor och ändå hade klockan inte tickat speciellt långt? De sa att pengar var det ont om men att de hade gott om tid. Här säger vi att vi har ont om tid och mycket att göra... 

Kan det vara så att vi kollektivt skapar detta? När vi säger att vi har ont om tid så blir det så?”

Jag har tidigare skrivit lite om filosofin att tanken på brist, känslan av brist, skapar mera brist. Även vad gäller tid.

När vi upplever och fokuserar på tidsbrist är det mera tidsbrist vi får? 

Jag har verkligen levt mycket i tidsbrist. Alltid sen. Alltid för lite tid.

Senaste åren har jag lyckats bryta det här mönstret, åtminstone stundvis. Jag har bett universum om en känsla av överflöd vad gäller tid.

Ibland har det verkligen fungerat och jag kan äntligen känna att jag hinner allt jag vill och behöver. Att få släppa taget om den inre stressen och ge mig hän. Jag tror det handlar om att befinna mig i nuet fullt ut. Inte en bit in i framtiden för det skapar bara en känsla av att ligga efter.

När jag stannar upp i nuet och möter det så stannar också tiden upp lite på något sätt..

Jag säger inte att det är lätt att bryta dom här mönstren. Verkligen inte! 

Kanske är det något vi kollektivt behöver samarbeta i? Att ensam skapa det utrymmet är nästan omöjligt när vi alla hör ihop och samverkar. 

Att planera luftigt och skapa tomrum i kalendern, där jag INTE försöker klämma in något hjälper mig.

När jag däremot försöker klämma in så mycket som möjligt i alla hål för att vara effektiv ger det precis motsatt effekt. Jag upplever då brist på tid och att aldrig bli klar. 

Jag vill inte stressa mig själv och min omgivning. Allra minst vill jag stressa mina barn. Samtidigt märker jag att jag ofta påtalar att dom behöver sätta lite fart för att komma i tid till något. Idag hade jag ett lysande exempel på det: mina två yngsta barn skulle vinka av sin pappa på Arlanda för att åka med mig mot båten hem till Gotland. Avskedet innehöll många kramar, tårar och naturliga svårigheter mellan förälder och barn att slita sig från varandra. 

Helt förståeligt och rimligt.

Tillslut kände jag mig stressad över att ha påtalat rätt många gånger att det är dax för sista kramen och börja rulla om vi ska hinna till båten. Och med hinna menar jag inte köra som en stressad dåre som spränger alla hastighetsbegränsningar och slutligen spurtar in som sista bil till båten lagomt innan portarna stängs. 

Utan jag menar att kunna köra lugnt och civiliserat och komma fram i tid. 

För att kunna känna lugnet och överflödet av tid så behöver jag skapa just utrymmen för överflöd, inte försöka fylla ut maximalt. 

Jag behöver ta ansvar för mitt liv och mina behov. Jag behöver möta de här känslorna, inte försöka ignorera eller undvika. Att undvika känslan av tidsbrist och ignorera den skapar bara ännu mer stress i mig. (Jag provar den varianten också ibland.) 

 

Så för att i slutändan kunna uppleva att jag hinner mer, behöver jag i nutid planera in mindre och fortsätta lära mig konsten att leva här och nu.

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Resan

Publicerat den 13/04/2019 av Cecilie

Jag befinner mig i helgen på fastlandet för utbildning som handlar om djupvågsbehandlingar och kroppen.

Resan över havet får mig alltid att se perspektiv. Havet som är så totalt obegränsat och öppet. Men ändå Sårbart i sin styrka. Jag känner den fina känslan av att få vara en del av allt det jorden och havet står för. 

Vaknade i morse efter att ha drömt om en kille jag kände som dog ung i en bilolycka för några år sen. En svag känsla av melankoli eller förvirring uppstod, som att min hjärna inte riktigt hunnit landa i den här världen. Känslan av att vara ojordad och kvar i drömmen. Sårbar. Känslan av att vilja prata lite mer med honom, som vi gjorde i drömmen.

Vid frukosten träffade jag några av mina kurskamrater. Vi pratade om det som händer när vi lagrar minnen och känslor i kroppen. Muskelminnen och allt det vi kan lagra i bindväven. Och det som blivit så självklart för mig i mitt jobb fick luftas och förnyas. Det blir också så tydligt hur det utav behandlingarna vi gjorde på varandra i går kom upp minnen och drömmar om människor från en lång tid tillbaka. 

Allting har hängt så tydligt ihop. När jag blir spänd mentalt och själsligt blir min kropp också spänd och får svårt för avslappning. Dom som träffar mig idag kan ha svårt att tro att jag haft det tufft med undvikande och svårt att mötas på djupet. Men för några år sen var kroppslig närhet med andra människor jätteläskigt för mig. 

Jag trodde heller aldrig att jag skulle kunna jobba som massör, med min människoskräck. 

Idag är den knappt märkbar längre. 

Idag är djupa möten med andra människor det jag uppskattar allra mest. 

Att våga stå i min egen styrka och vara den jag faktiskt är ger mig trygghet och glädje. 

Allt är möjligt! 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Ansvaret över mitt eget liv

Publicerat den 11/04/2019 av Cecilie

När jag tänker på det nu känns det så självklart. Att ansvaret över mitt liv är MITT. Inte min partners. Inte mina föräldrars eller mina vänners, inte grannarnas eller samhällets. Utan faktiskt mitt. Det är jag som behöver lära mig utrycka mina behov och det är jag som behöver söka efter möjligheter att tillfredsställa dem. Och även när jag gör det så kan jag aldrig kräva av någon annan att möta mig i min önskan. 

Det är också mitt ansvar att inte möta andras önskningar eller behov, om det inte känns rätt för mig. Jag behöver stå upp för mig, mina känslor och mina behov.

Men det har verkligen inte alltid känts självklart. Jag har mönster av att vilja få mina behov tillfredsställda av andra och jag har definitivt starka mönster av att ta ansvar för andras känslor och behov. Framförallt män och pojkars känslor och behov. Som ett gammalt kollektivt öppet sår av att kvinnor ska ta ansvar över känslor och männen ska lämna över ansvaret. 

Jag kan komma på mig själv i att vara hungrig och frustrerad, och tycka att någon borde väl ha sett till att här fanns mat och tid för mig att äta. Någon!

Jag är uppväxt med att allt var serverat när behovet fanns. Med en mamma som tog totalt ansvar för allas praktiska behov, maten var lagad, mackorna bredda, kläderna tvättade och golven dammsugna. Totalt bortskämd. Därav det gamla mönstret av att någon annan ordnar. Nu har jag varit vuxen så länge att det endast handlar om kortvariga förnimmelser av att någon annan borde fixa. Däremot sitter det djupt i mig att göra samma sak. Jag lärde mig att en mamma/fru/kvinna tar hand om allt det praktiska i hushållet och jag har själv levt i relationer där det var precis så. För att jag tog på mig ansvaret och männen gjorde det inte. 

Men det som verkligen på riktigt är mitt ansvar, det är inte att praktiskt curla andra människor, utan att kommunicera och möta mina egna behov och mina känslor. Och att våga möta andras känslor och behov utan att ta på mig ansvaret. Ingen har rätt att kräva att jag ska ta ansvaret för deras behov och känslor, lika lite som jag har rätt att kräva detta av nån annan.

Min goda vän Lina skrev ett blogginlägg, som visserligen var riktat till män den här gången, men som såklart i grunden gäller oss alla om det här med ansvaret. Det är bara det att det sitter lite extra starkt rotat i pojkar och män att inte ta ansvar för sina känslor. Som att det vore tabu för män att känna och prata om rädsla, sorg, skam eller oro. 

Läs gärna hennes utrop om uppvaknande:

https://petersdotter.com/2019/04/10/guys-it-time-to-get-real/

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Gynnsamhetsprincipen

Publicerat den 10/04/2019 av Cecilie

Tankarna har kretsat lite kring hur viktigt det är att verkligen tillåta mig göra val som ger MIG glädje i livet. Inte val som endast är till för att behaga någon annan om det inte glädjer mig. Kanske skrämmer dom här valen mig också ibland, men om det är en skräckblandad förtjusning så är det bra nog. 

I En fantastisk bok vid namn Alkemisten, skriven av Paulo Coelho, nämner man något som kallas för gynnsamhetsprincipen. 

Det går ut på att du får ”tur”, även kallat nybörjartur, när du börjar följa ditt levnadsöde. För att veta att man är på rätt väg helt enkelt.

Jag tänker att det också är för att jag känner mig glad och lycklig när jag gör något jag vill och mår bra av, det känns som att jag lever livet på riktigt då.

Och glädje drar till sig mer glädje, enligt lagen om attraktion.

Överflöd drar till sig mer överflöd. 

Jag går efter det som känns meningsfullt, som ger glädje och lycka. Att formulera mig i ord för att kunna processa mina känslor, rädslor och erfarenheter av livet och samtidigt skapa en möjlighet för en större kollektiv process där fler människor känner igen sig känns så fantastiskt fint.

När jag får höra att andra människor läst och blivit hjälpta av det jag, lilla enkla jag, skrivit ner och förmedlat så känner jag mig så enormt tacksam att få vara den här kanalen ut och att få skapa möjligheter för mina medmänniskor att processa sina livsöden.

Tacksam över att jag begåvats med förmågan att utrycka mig i text för det hjälper mig så enormt!

Solögas tolkning på and: lev din dröm nu. Min gåva till dig är att göra det du drömt om. 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Närvaro - att mötas på riktigt

Publicerat den 08/04/2019 av Cecilie

Motsatsen till ett undvikande och separerande beteende, det som ännu finns inom mig och vill ta över när känslor blir för svåra att hantera, den motsatsen kallar jag NÄRVARO.

Varje gång jag väljer att stanna i nuet och möta mig själv där så vaknar jag upp en smula till liv. Varje gång jag på riktigt möter mina medmänniskor - möter dig - utan att gå in i undvikande och fortsätta framåt och tänka ut vad jag ska göra eller säga härnäst, så känner jag att jag faktiskt lever!

Det levande mötet, närvaron i mig själv och i mötet, gör något med mig som är svårt att beskriva. Och kanske är det svårt att förstå om man aldrig upplevt ett undvikande beteende. 

Jag tror också att jag dolt mitt undvikande beteende ganska bra genom att vara en drivande, framåt och utåtagerande personlighet. Jag har många gånger under min uppväxt fått höra att jag är så bestämd, har stark vilja och alltid säger mina åsikter rakt ut. Jag har rent av upplevts som skrämmande genom mina ”yviga och bestämda” sätt att utrycka mig i relationer. Och kanske är det just att jag skrämt och stört människor som lärt mig att gå in i ett undvikande, för att inte vara ”för mycket”. Eller så fanns den introverta och undvikande delen i mig från början. Kanske har vi alla en del av dessa sidor inom oss?

Men den här närvaron - känslan när jag vågar mötas fullt ut och jag blir mött, det är verkligen en känsla av äkthet. Att mötas där vi alla tar ansvar för våra egna behov och känslor, där vi inte försöker dölja våra känslor eller behov utan öppet kan stå i det vi känner. Att se varandras känslor och behov utan att ta på sig ansvaret för dessa.

(såvida det inte gäller barn, där vi som vuxna behöver visa och guida barnen i hur man tar ansvar över sig själv.)

Jag vill göra valet att stanna och möta istället för att undvika och fly, så ofta jag kan och klarar det. Men om jag går in i ett undvikande så vill jag också se på mig själv med förståelse och kärlek. 

 

 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Livet

Publicerat den 07/04/2019 av Cecilie

Dom senaste åren har livet och alla föreställningar tagit en ny vändning för mig.

Jag tror vändningen började med min utmattning 2015. Jag kände att något behövde förändras, att jag behövde se på livet på ett annat sätt men visste inte hur. 

En resa inåt började. Den här resan inåt ledde mig till den magiska ön Gotland. 

Så många människor jag mött på vägen som hjälpt mig öppna mina ögon bit för bit. Så många begrepp och tankesätt. Så många föreställningar som brutits upp och formats om. 

Vad som känns sant för mig just nu kanske känns helt befängt för dig. Vad som kändes sant för folket på stenåldern är idag totalt omvärderat. Vad som kommer kännas sant på den här jorden om 1000 år har jag ingen aning om. Och vad som känns sant i ett land på andra sidan jorden kan vara något helt annat än det som känns sant här. Och endå är vi allihop människor av kött å blod, med liknande kroppsliga förutsättningar. 

Jag lär mig sakta att ta mig själv på allvar - våga se min stora kraft och fulla potential.

Sluta förminska det jag själv är och det jag skapar omkring mig. Jag vågar vara kreativ på flera sätt.

Allt jag gör är lika viktigt. Och allt du gör är lika viktigt.

Prestation - vad är det? Att skapa utifrån vad som känns sant och viktigt för mig just nu oavsett om det är att mocka bajs i stallet, laga middag, måla en tavla eller skriva en text.

Ett möte idag fick mig tänka till i hur vi ofta utrycker oss i nya möten med människor. Vi frågar gärna vad den vi möter jobbar med eller presterar/har presterat. 

Och när vi presenterar oss berättar vi ofta just det här, vad vi presterat/presterar.

Jag känner för att lära mig berätta om mig själv på annat sätt och jag känner för att fråga mina medmänniskor vem dom är på ett sätt där prestation inte är primärt. 

Jag är viktig för den jag är, och det är du också!

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 1


Släppa kontrollen

Publicerat den 05/04/2019 av Cecilie

Kontrollbehov. Mitt andra namn. Cecilie Kontrollbehov Nergaard.

Att förbereda, kontrollera, styra upp,dubbelkolla, ta ansvar.

Men jag låter mig sakta att släppa den. 

I går kväll hade vi en delningscirkel med body awareness här på gården.

Jag hade den här gången inte koll på hur många som skulle komma utan tänkte att det blir nog som det ska. Jag la ut 9 yogamattor. 9 personer kom. Jag hade ingen plan i förväg på vilka övingar som skulle göras. Och dom övningar som dök upp var egentligen inte alls vad jag skulle valt för nybörjare, som flera var. 

Men det blev precis som det skulle, med förlösande skratt som behövdes, insikter och fina delningar. Lite glädje och kärlek i vardagen. Och jag hade egentligen inte gjort nånting för att planera kvällen.

Nu menar jag inte att jag tänker komma helt oförberedd till allt jag företar mig här i livet. I det här fallet hade jag ändå förberett mig genom att lägga ut mattorna och möblera för ett möte av det här slaget. 

Men att i förväg gå in och föreställa mig vad som kommer upp och försöka möta det innan jag är där är ganska svårt. 

Och ganska meningslöst. Jag ser att det så många gånger skapat spänningar och dessutom besvikelse när saker inte blev som jag tänkt eller föreställt mig.

Tillit - Ett litet viktigt ord på livets väg! 

Posted by Cecilie | Tagged
Kommentarer 0


Utrymme för oss alla

Publicerat den 04/04/2019 av Cecilie

Så länge kämpade jag för min plats här på jorden. Helt utan anledning, för jag har ju redan platsen!

Jag vet inte hur många gånger jag överröstat, gapat, hävdat mig både i relationer och på nätet. Jag var så rädd att bli överkörd. Återigen handlade det om att jag separerat mig från omvärlden och trott att när någon annan upptar utrymme så minskar utrymmet för mig, så jag måste kämpa om platsen.

Vilket skapat ett bristtänkande, känslan av att vi inte har nog plats.

I dom lägena har jag alltid hamnat i kamp eller flykt.

Det kan också vara precis tvärtom. Att jag inte vågar ta plats och utrycka mina behov. Jag blir rädd att inkräkta på någon annans utrymme, som att det vore brist.

I söndags deltog jag för första gången på en svetthydda. En känsla infann sig ganska snabbt att det var trångt. För lite utrymme för att jag skulle kunna få mina behov tillgodosedda. Jag hade behövt lägga mig ner men vågade inte ta den platsen. Vågade inte utrycka mina behov. Jag ville fly ut så det gjorde jag.

En metafor för livet. 

Nu fick jag som tur var chansen att komma tillbaka in. Och då såg jag att det var faktiskt inte alls för trångt för att jag skulle kunna ligga ner. Plötsligt låg alla ner och alla rymdes. 

Plötsligt kändes det så enkelt. Det som också kan vara så svårt.

Tilliten till att jag får plats. Att jag har rätt att utrycka mina behov och önskemål. 

Och Mina medmänniskor har också rätt att utrycka sina behov och önskemål. 

Alla får plats! 

Posted by Cecilie | Tagged Utrymme
Kommentarer 1


Det skrivna ordet och kristallernas kraft?

Publicerat den 03/04/2019 av Cecilie

I förmiddags påbörjade jag ett blogginlägg och här kommer det jag hunnit skriva innan lunch: 

En känsla av otillräcklighet och trötthet, rent av meningslöshet smyger sig på.

En känsla av brist på tid och brist på kraft.

Jag ser mönster inom mig av att vilja tillrättalägga, fixa, visa upp en stark och skinande yta. Men jag tror att det är så mycket viktigare att våga stå i sårbarheten, tröttheten och någonstans hitta känslan av att vara tillräcklig precis så som jag är, här och nu. Det spelar ingen roll om jag inte är den pigga virvlande entusiastiska personen jag kan vara, för det här är också en del av mig. 

Jag vill stanna och möta, undersöka.

Så många gånger när denna känsla dykt upp har jag velat fly eller hitta lösningar för att släppa taget. Men tillåtelsen är så viktig. Att tillåta mig vara låg och trött. Att inte pusha mig, men heller inte undvika. Jag behöver inte krypa undan för att bespara världen den jag är idag. Jag kan krypa undan för att vila, för min egen skull. Men inte för att undvika eller för att jag inte duger som jag är.

När jag hade formulerat dessa ord piggnade jag till. Jag åt lunch jag bestämde mig för att ta på mig halsbandet där jag kan lägga i en valfri kristall.

Jag valde kristallen Tigeröga som har betydelsen:

”En sten som ökar självkänslan och självvärdet. Den ger energi och livslust samt hjälper dig att rikta din vilja och determination. En sten som beskyddar samt ger tur. Mot envishet”

Och av nån anledning blev eftermiddagen mirakulöst nog helt annorlunda än första halvan av dagen. Jag har känt meningsfullhet, ett inre lugn men också varit betydligt piggare.

Jag vet att det är en stor del av min process att formulera mig i skrift. Och att jag ofta kan släppa taget om saker som tynger eller stressar mig så fort jag klottrat ner det i min bok eller i mina anteckningar i mobilen. 

Att kristaller har en stark energi och inverkan på mig, kanske på oss som människor överlag, har jag också märkt av vid många tillfällen. 

Vad det var som hjälpte mig ur tyngden och tröttheten idag kan jag förstås aldrig veta säkert, men Tacksamhet infinner sig!

Posted by Cecilie | Tagged Tillåtelse, kristaller, duga
Kommentarer 0


Lära känna min kropp

Publicerat den 02/04/2019 av Cecilie

Vi har så många faktorer som kan spela in för hur vi känner oss. Både yttre och inre faktorer.

Jag tänker att vi till viss del har möjlighet att välja hur vi vill förhålla oss till dessa faktorer men att det även finns grundläggande behov som ger sig till känna.

Idag är jag trött. Det kan bero på hormoner, och på att jag befinner mig i den delen av min cykel där mensen infinner sig. Det kan också hänga ihop med att nymånen är på intågande om några dagar. Eller att jag deltog på en keltisk svetthydda i söndags och genom processen död och återfödelse är relativt ”nyfödd” nu och då rimligen också trött.

Egentligen spelar det inte så stor roll, för är jag trött så är jag trött och behöver tillåta mig det, tänker jag.

Men jag har en önskan om att lära känna mig själv och min kropp på så sätt att jag kan känna mina behov men kanske också lära mig förutsäga mina cykler för att inte planera in för mycket när jag går in i ett större sömnbehov, eller för att ha utrymme för dom behov av att gå in i mig själv och vara ensam som med jämna eller ojämna mellanrum dyker upp. 

Kanske går det inte fullt ut att förutsäga något om vad som ska komma, kanske är det bara en del av mitt kontrollbehov som ger sig till känna här. Men på något sätt känns det ändå bra att tillåta mig ta plats i mitt liv genom att studera mig själv, mina beteende o känslor, och min kropp. 

Att anteckna hur jag känner dag för dag och vad som sker i mig känns som en form av meditation. 

 

Posted by Cecilie | Tagged Cykler
Kommentarer 0


Ensam är inte stark

Publicerat den 01/04/2019 av Cecilie

Länge har jag känt en inre längtan efter ett sorts kollektiv - en nära gemenskap som inte behöver vara förknippad romantiska relationer. 

Som en stor omhållande familj med människor som jag inte är ”bunden till” via partnerskap. Där vårt umgänge och sammanhållning inte är beroende av att vi lovat varandra exklusivitet eller trohet. Det behöver inte vara så att alla bor under samma tak, jag har stort behov av att kunna gå undan och vara för mig själv också. Jag ser framför mig ett gårdskollektiv där vi har plats för gemensamma aktiviteter och måltider om vi vill men också har möjlighet att gå in till sig själv. Vi kan odla tillsammans, plocka örter tillsammans, meditera tillsammans eller vad vi nu vill, barnen har tillgång till fler vuxna och lekkamrater. Jag kallar min dröm för gårdskollektiv. 

Att kunna möta sig själv genom andra på det viset känns fint, samtidigt som jag förstår att det kräver en hel del. 

Jag tvivlar på mig själv och att jag ska stanna i nuet, våga reda ut allt som dyker upp på vägen och inte fly eller projicera mina känslor och rädslor på andra. 

Så mycket fantastiskt händer nu i mitt liv. Jag älskar att sjunga men saknar många nycklar för att verkligen våga. Jag har precis börjat en utbildning som heter Free Your Voice - och hoppas på att detta är min nyckel till att våga tro på min egen sångröst.

Under veckan som gått mötte jag oväntat dessa två filurer som enligt Solöga står för: 

 

Humla

Trotsa förutfattade meningar. Du har bara fördelar så använd dig av dem.

Min gåva till dig är att allt är möjligt.

"Begränsa dig inte" säger humlan.

 

Skalbagge 

Du växer nu. Min gåva till dig är att känna dig väl förberedd.

Du växer andligen just nu eftersom något nytt är på ingång till ditt

liv. Du förbereder dig inför något. Så njut av färden min vän...

Posted by Cecilie | Tagged Kollektiv, livet, sång
Kommentarer 0


Older posts →